SOTE-reformen

1.      Angående SOTE-reformen. Det "vackra" syftet med reformen är ju att skapa en ny servicestruktur för den offentliga social- och hälsovården. Att trygga likvärdiga, kundorienterade och högklassiga social- och hälsovårdstjänster i hela landet. Att skapa smidiga service- och vårdkedjor. Detta låter ju mycket bra men vi är skeptiska.

A)     Din åsikt om: hur tryggas tjänsterna för utsatta grupper i det långa loppet, då även för funktionshindrade? Likvärdigt? Och på svenska?

Den ojämlikhet i tillgången till svensk social-, hälso- och sjukvård åtgärdas lite genom lagförslaget. Detta är bekymmersamt. Det finns en risk att det i fortsättningen kommer att bildas eller bevaras strukturer som är grundlagsstridiga och som strider mot Finlands internationella åtaganden. Viktigt för mig är att bevara dagens svenskspråkiga specialomsorgsdistrikt, samkommunen Kårkulla, i dess nuvarande form, eftersom Kårkulla erbjuder service i huvudsak enbart för personer med utvecklingsstörning. Det finns ett stort behov för en starkare och bredare struktur för svenskspråkiga personer med funktionsnedsättning och specialbehov. Framför allt bör klientens behov av täta kontakter beaktas.

B)    Var tycker du att koordinatorn för svenskspråkiga befolkningen ska placeras, vilken roll och vilka befogenheter ska koordinatorn ha enligt dig?

Koordinatorn borde enligt mig placeras i Vasa. En nationell koordinator för svenskspråkiga personer med specialbehov ska ansvara för de uppgifter som förslaget ger till SOTE-områdena. Den nationella koordinatorn ska stöda de tema-områden som bildas. Dessa tema-områdena är tänkta för en högspecialiserad service som inte kommunerna eller SOTE-områdena kan producera. Inom funktionshinderservicen kan största delen av servicen produceras på lokal eller regional nivå. En liten del av produktionen av tjänsterna är sådana som behöver centraliseras. Ett exempel är tjänster för personer med sällsynta funktionsnedsättningar.

2.      Hur tänker du jobba för att hindra utslagning bland utsatta grupper i samhället?

Viktigaste är att se individen och genom förebyggande och tidiga insatser hjälpa på rätt sätt.

3.      Vi har ofta upplevt att socialvården hamnar i skymundan och inte diskuteras lika mycket som hälso- och sjukvård. På vilka sätt tänker du jobba för att höja det sociala arbetets status?

Statusen för de som arbetar med sociala frågor borde höjas. Det krävs en högklassig utbildning och därför finns det förutsättningar för en hög status och även högre lön. Socialarbetare i Finland är mycket mer belastade än socialarbetare i de övriga nordiska länderna vilket är oroväckande. I många kommuner har socialarbetarna väldigt hög arbetsbelastning och många klinter. Det borde finnas en större möjlighet att utvecklas i arbetet och specialisera sig. För att höja statusen måste man i högre grad prata om och lyfta fram socialt arbete och ge samhället en tydlig signal att det är viktigt. Mer resurser behövs till forskning och utveckling, och so borde man se över förutsättningarna för ledarskap. Lönenivåer och högre status går ofta hand i hand.

4.      För tillfället är de regionala skillnaderna gällande handikappservicen ännu mycket stora beroende på var man bor i landet. Hur tänker du arbeta för jämlik handikappservice i kommunerna?

Målet med handikappservicen är att göra det möjligt för handikappade kommuninvånare att leva ett bra och meningsfullt liv i jämlikhet med andra kommuninvånare.

I handikappservicen ingår handikappades och utvecklingsstördas handlednings- och rådgivningstjänster, socialt arbete i anslutning till förändringar i livssituationen, serviceboende, personlig assistans, dag- och arbetsverksamhet, tillfällig vård, färdtjänst, ändringsarbeten i bostaden samt andra behövliga tjänster och stödåtgärder.

5.      Hur tycker du vi ska få in funktionsnedsatta personer på arbetsmarknaden?

Närmare 80 procent av sysselsatta personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga har behov av anpassade arbetsförhållanden eller stöd för att kunna utföra sitt arbete. Det är en ökning sedan 2008. Drygt fyra av tio personer som har behov av anpassade arbetsförhållanden behöver anpassat arbetstempo eller anpassade arbetsuppgifter. Många behöver också anpassad arbetstid. Bland de personer med funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga som inte är sysselsatta uppger drygt hälften att de skulle kunna utföra ett arbete om de fick en eller flera typer av stöd/anpassningar. Genom stöd och anpassningar. På Åland är klubbhuset Pelaren, som aktiverar psykiskt funktionsnedsatta, ett gott exempel.

6.      Nu handlar det om politisk vilja och attityd. Hur tänker du arbeta för att FN-konventionen för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning slutligen ratificeras samt också sedan förverkligas?

Bestämmelserna i artikel 33 om konventionens genomförande och om att främja, skydda respektive övervaka genomförandet är diskuterat. Artikelns konstruktion är ny när det gäller en central konvention om mänskliga rättigheter, och tidigare erfarenheter av tillämpningen av den nationella övervakningen saknas. Alla statliga myndigheter under regeringen ska beakta de handikappolitiska målen och verka för delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning, och sektorsmyndigheterna samordnas i arbetet för att stödja och vara pådrivande inom sina respektive sektorer. Jag ska arbeta för att diskriminering som har samband med bl.a. funktionshinder inte förekommer på några områden av samhällslivet. Detta täcker in alla de områden som den nya FN-konventionen omfattar. Vi behöver arbeta för lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.